Basinkomst

Ett sätt för att uppnå harmoni och inre fred tror vi är att fullfölja FN:s deklaration om alla medborgares mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter är t.ex. rätt till livet, förbud mot slaveri och tvångsarbete, rätt till frihet och säkerhet, skydd för privat- och familjeliv, tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet samt yttrandefrihet. Vi tror att garanterad basinkomst är ett sätt att uppnå och bibehålla dessa mänskliga rättigheter.

Garanterad basinkomst, Obetingad grundlön, Obetingad basinkomst, Medborgarpeng, Medborgarlön… kärt barn har många namn! För att vi inte ska dras in i en diskussion om vilket namn som är bäst, så väljer vi för enkelhetens skull att i denna text kalla fenomenet BI (Basinkomst). Namndiskussionen är viktig, men den diskussionen förs bäst på samhällsnivå, med demokratisk beslutsordning. Än viktigare är förstås diskussionen exakt vilket system vi bör använda, när vi konkret ska börja tillämpa BI. Den diskussionen ska vi inte heller föra här, utan vi skissar upp vilka olika system som kan vara tänkbara. När vi väl fattat beslutet att införa BI så får vi på demokratisk väg fatta beslut kring grundläggande värderingar, som i sin tur får vägleda oss i vilket system vi väljer.

Barnbidragsmodellen går ut på att alla får en summa pengar oavsett livssituation och oavsett inkomster. Möjligen får barn en mindre summa. Endast en liten del av socialförsäkringarna finns kvar. Barnbidragsmodellen beräknas kosta ca 800 miljarder kronor, vilket innebär väsentligt högre skatter än vad som är nu.

Försörjningsstödsmodellen går ut på att alla individer med en inkomst under en viss nivå får BI. Även här finns endast en liten del av socialförsäkringarna kvar. Denna modell innebär en relativt låg kostnad och därmed endast en liten skattehöjning.

Avtrappningsmodellen innebär ungefär samma som försörjningsstödsmodellen, men här garanterar man att man får behålla en viss del av sina extra inkomster.

BI är inte fokuserad på familjens situation (som socialhjälpen) utan riktad mot individen, och den omfattar alla medborgare såväl löntagare som oavlönade omsorgsarbetare, studenter och grupper som kan anses vara exkluderade i dagens samhälle. BI är en universell rättighet till inkomsttrygghet, oberoende av tidigare, nuvarande och framtida arbetsinkomster. Det är alltså inte genom arbetsmarknadsprestationer som man förvärvar rätten att få tillgång till sociala trygghetssystem. En del av dagens välfärdsordningar har likhetspunkter med denna basinkomst, t.ex. barnbidrag och ålderspension. De flesta andra bidragen har dock villkor, där många är knutna till deltagande på arbetsmarknaden. Många sociala rättigheter relaterar sig dessutom till bestämda behovstyper, t.ex. barnafödsel, ålderdom, yrkesskada, sjukdom, arbetslöshet m.m. Välfärdsstaten består av ett lapptäcke med åtgärder som gör den svåröverskådlig och svårtillgänglig. BI skulle förenkla bidragssystemen, reducera de ekonomiska och sociala kostnader som är förenade med en närgående kontroll av klienternas självprestationer samt bidra till en mindre grad av godtycklighet i tilldelningen av bidrag och hjälp.

Välfärdssystemet består också av bidrag som ibland inte är träffsäkra. Dessutom drar sig många grupper för att söka socialbidrag (som inte heller kan anses vara en garanterad inkomst). Att bidrag riktar sig mot behovskategorier är bra så länge människors liv är kända och kan förutsägas och placeras i adekvata behovsklasser. Vi lever dock alltmer flexibelt, med fler risker som är svåra att standardisera. En möjlig anpassning kan vara att man ger socialarbetare större frihet att ta hänsyn till varje enskild individs unika behov och omständigheter, vilket dock leder till en utveckling mot den gamla socialhjälpsstaten. Alternativet är BI som är mindre kostnadskrävande, mindre godtyckligt och kränkande. Alla har rätt till BI och de som har en inkomst utöver en politiskt bestämds nivå kan t.ex. få en högre skatt. Detta bevarar ändå de ekonomiska incitamenten att arbeta eftersom rimliga arbetsinkomster är klart högre än BI. Systemet kan också innebära ett erkännande av obetalt arbete. BI bidrar inte bara till att trygga medborgarnas privata autonomi utan skapar också förutsättningar för deras offentliga eller politiska autonomi, dvs. deltagandet i demokratiska processer. Medan det är individerna som arbetskraftsbärare som står i fokus för dagens marknadsanpassade välfärdspolitik, utgår idén med BI från ett medborgarperspektiv, dvs. från individernas status som likaberättigade deltagare i en politisk gemenskap. Kritiker liknar BI med ett parasitsystem, dvs. arbetssamma, skattebetalande medborgare exploateras. Istället kan man vända på det och säga att de som har lyckan att ha ett arbete parasiterar på dem som inte har det, t.ex. genom ojämlika bytesrelationer. BI förhindrar därmed exploatering av de svagast ställda individerna i samhället.

Det går inte att förenkla det som vissa kritiker gjort och säga att det är för dyrt för att ge alla BI. Staten förfogar redan över stora delar av nationalinkomsten. En medborgarinkomst skulle ersätta en rad existerande eller utlovade transfereringar, och inte bara bli en ny uppgift. Den skulle reducera de administrativa kostnaderna som är höga i alla samhälleliga skyddssystem där reglering och urval är viktiga inslag. Den skulle också minska fattigdomsfällan och arbetslöshetsfällan, som får många att försmå arbete och sparande för att inte förlora sitt behovsgrundade bidrag, och istället uppmuntra fler människor att arbeta och följaktligen öka statens skatteinkomster och utgiftsmedel. BI skulle kunna betalas genom samhälleliga kapitalfonder, delvis genom behållningen av privatiseringsprogram, delvis genom beskattning av övervinster hos företag som skördar monopolräntor på teknologiska framsteg. Det finns t.ex. Tobinskatten (beskattning av kapitaltransaktioner) och ekologiska skatter. BI skulle inte leda till att de arbetande fick lägre lön, då det är rädsla och otrygghet som får arbetare att acceptera orimligt låga löner. Vore arbetarna garanterade den trygghet som BI ger, skulle de i själva verket kunna säga nej utan vånda när de erbjöds en lön under existensminimum. Systemet skulle inte heller undergräva anledningen att vilja arbeta, då människor önskar att uträtta något. Majoriteten skulle inte nöja sig med en låg inkomst. Genom att undanröja fattigdomsfällan och arbetslöshetsfällan skulle anledningen att ta ett lönearbete i själva verket öka. Det skulle också sätta press på arbetsgivarna att förbättra den typ av jobb de erbjöd och höja de lägsta lönerna för att göra anställning till något mera attraktivt. Om somliga föredrog ett liv med låg inkomst och mycket fritid (dvs. i viss mening enligt ett medvetet enkelhets-tänk som idag kan sägas vara eftersträvansvärt av miljöskäl) skulle samhällskostnaderna för detta bli försumbara eftersom den kategorins produktionsförmåga kan förmodas vara mycket låg, och om det var överskott på arbetskraft skulle andra kunna ta de jobben.

På en teoretisk nivå kan man säga att den pågående dialogen fokuserar främst två olika perspektiv där det ena är överdrivet positivt och ser att det finns gott om jobb för alla som vill ha det, efter att BI satts in, och där det andra är överdrivet negativt och ser att det knappast finns jobb för de som lång tid gått på socialbidrag, förutom jobb som redan andra människor i samma kategori har. Det sker m.a.o. ingen riktig förändring. Sanningen ligger troligtvis någonstans mellan dessa båda perspektiv. Varje effektiv omvandling av socialbidrag till arbete måste innebära att ett väsentligt antal okvalificerade personer kommer att söka arbete som inte tidigare gjort det. Några av dem kommer att få jobb genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och dessa jobb kommer att stå för ett nettotillägg till den totala sysselsättningen. Men det finns inte ett betydande antal vakanser för outbildade arbetare. Anpassningsmaskineriet måste vara någonting mer genomtänkt än så. För det första måste ett adekvat antal jobb för tidigare socialbidragstagare skapas avsiktligt, antingen genom någon form av offentlig anställning eller genom utvidgade särskilda stimulanser till den privata sektorn. Att vädja till företag att frivilligt anställa socialbidragstagare är att frånsäga sig ansvar. För det andra måste sysselsättning ske där det normalt finns efterfrågan, t.ex. servicesektorn. 

Extramaterial: Läs mer…

Har du synpunkter om Basinkomst, eller vill du vara med i vår arbetsgrupp som arbetar med dessa frågor, kontakta då Georg Svensson.