Pengar, Banker och räntor

analys av Enhets styrelseordförande Jens Jerndal, jur.pol.mag, nationalekonom & statsvetare

 

På senare tid hör man ofta från systemkritiker påståendet att alla nya pengar skapas av privata banker som en låneskuld med ränta. Man menar också att låntagaren måste låna igen för att kunna betala räntan på sitt lån, eftersom bankerna i första omgången bara emitterat själva lånebeloppet. Och vidare heter det att den sammantagna skuldsättningen då hela tiden ökar på ett sådant sätt att den aldrig någonsin kan betalas tillbaka.

 

Detta stämmer inte med verkligheten. Normalt betalas räntan periodiskt under hela lånetiden och den ackumuleras inte genom ”ränta på ränta”. Och normalt skall lånade pengar användas till att skapa nya mervärden, som mer än väl motsvarar räntekostnaden som låntagaren måste betala långivaren för förmånen att få använda dennes pengar till att utöka sin verksamhet. Detta är normalfallet i en väl fungerande dynamisk ekonomi, och det ligger ingenting osunt eller problematiskt i det.

 

De nya pengar som skapas genom lån och måste betalas tillbaka med ränta, utgör bara en bråkdel av den totala cirkulerande penningmängden i en normalt fungerande ekonomi.

 

Om vi går tillbaka till pengarnas ursprung, så finner vi att deras enda funktion var att underlätta bytet av redan producerade varor och tjänster mellan människor.

 

Pengar har alltså inget värde i sig själva. Detta glömmer vi lätt bort. Med undantag för guld- och silvermynt, där metallen de är gjorda av har ett eget marknadsvärde. Men när pengar är gjorda av papper, säger det sig självt att de inte har något eget värde. Deras enda värde ligger i att de accepteras som bevis på ett tillgodohavande i reella varor och tjänster, enligt ett slags socialt kontrakt och en överenskommelse mellan säljare och köpare på marknaden.

PEOPLE_THINGS_LOVE

Egentligen är det fel att tal om en varas eller tjänsts värde i pengar. En varas eller tjänsts verkliga värde ligger i dess bruksnytta eller graden av tillfredsställelse den ger konsumenten.  I stället är det så att pengars värde beror på vad man kan köpa för dem. Detta blir mycket tydligt under perioder av galopperande inflation, då priserna stiger hela tiden och pengarna blir allt mindre värda, så att man kan köpa allt mindre för dem.

 

Alla som redan äger något kan sälja det och i stället få pengar som de kan använda till att köpa något annat. Och alla äger ju något. I det mest extrema fallet äger vi alla våra kroppar och hjärnor, och allt vi kan åstadkomma endast med deras hjälp.  För detta behövs inga lån. Inte för inte har prostitution kallats ”världens äldsta yrke”.  Så länge man nöjer sig med att direkt och samtidigt byta det man redan har mot en tjänst eller existerande vara, behövs ju inga nya pengar, dvs inga lån.

 

Den som utför en tjänst tillför däremot ett nytt värde till marknaden som inte fanns förut. Och likaså den som tillverkar en ny vara. Så länge dessa kan bytas jämnt sinsemellan, behövs inga pengar alls, men så snart något erbjuds utan ett samtidigt byte till något annat, krävs ett bevis för det tillgodohavande den säljande parten behöver för att kunna göra anspråk på framtida varor eller tjänster i utbyte för det redan sålda.

 

Lån aktualiseras när man har behov att investera eller spendera mer än man själv kunnat spara ihop. Det normala var då till att börja med att människor som tjänat in ett tillgodohavande för varor  eller tjänster de redan producerat men inte behövt använda själva, under en viss period kunde låta någon annan använda det tillgodohavandet, dvs pengarna, till att t.ex. bygga ett nytt hus, eller en fabrik, eller utföra något resurskrävande projekt, som de egna tillgångarna och tillgodohavandena inte räckte till.  På sikt förväntades denna investering producera en avkastning i form av nya värdefulla varor eller tjänster, som kunde säljas till priser som mer än väl täckte både lånebeloppet och räntan, och dessutom gav entreprenören en vinst som kompenserade honom för hans arbete, tid och risktagande.

 

Det är genom investeringar i ny eller ökad produktivitet som en ekonomi utvecklas och växer. På senare tid har berättigad kritik riktats mot konceptet ”permanent tillväxt till varje pris”.  Men vi måste lämna utrymme för den samhällsekonomiska dynamik, som skapar automatisk organisk tillväxt på olika sätt. 

 

Dels har vi befolkningstillväxten, där nyfödda samhällsmedlemmar först kräver resurser för sin överlevnad och utbildning som typiskt levereras av föräldrarnas överskott och eventuellt av samhället som helhet genom s.k. välfärd. Och när nya samhällsmedlemmar, antingen de är infödda eller invandrade, börjar agera självständigt i samhället, då kommer ekonomin automatiskt att växa i och med deras aktiviteter och behov.

 

Dels har vi teknologiska framsteg som förbättrar produktiviteten och gör det möjligt att med mindre insats av mänsklig arbetstid och råvaror från Jorden, producera samma varor och tjänster, eller att med samma insatser producera mer än tidigare.

 

Att alla pengar skapas som lån är alltså inte sant.  Nya egenproducerade varor och tjänster som säljs, skapar ju nya tillgodohavanden, som har full täckning genom de nya produkterna.  De nya reella tillgångarna som på detta sätt tillförts samhällsekonomin genom investeringar, har tillkommit genom dels mänskligt arbete, dels materiella råvaror som tagits från Jorden. 

New_Paradigm_Thinking

Vi skall heller inte glömma, vilket är lätt gjort, att pengar som symbol för rätten att konsumera reella varor och tjänster, inte behöver matchas jämnt mot alla existerande varor och tjänster. Dels kan människor ta sina pengar ur cirkulation genom att lägga dem i madrassen där de inte ger avkastning och inte används till att betala med. Dels kan samma pengar i omlopp användas många gånger om, för att underlätta utbytet av varor och tjänster. Följande lilla anekdot illustrerar detta:

 

En man ville hyra ett hotellrum, men först ville han se rummet. Han deponerar priset för en natt, 1.000 kr, hos receptionisten medan han går upp och kollar rummet. Under tiden kommer en leverantör som hotellet är skyldig 1.000 kr. och han får då de 1.000 kronorna som betalning för sina varor. Leverantören använder nu i sin tur tusenlappen till att betala sin lastbilschaufför för hans transporttjänst. Och lastbilschauffören betalar i samma ögonblick med samma pengar en session med kvarterets glädjeflicka som just råkar gå förbi. Och då passar glädjeflickan på att gå in och betala en skuld hon hade till hotellet om 1,000 kr.

 

Den nu välcirkulerade tusenlappen hamnar åter hos hotellreceptionisten, som returnerar den till dess tidigare ägare, när denne kommer tillbaka och förklarar att han inte vill ha rummet. På så vis kunde samma tusenlapp på fem minuter betala fyra olika personer för fyra olika tjänster och alltså likvidera inte mindre än fyra olika skulder, värda tusen kronor var, dvs sammanlagt 4.000 kronor! Och dessutom utan att ägaren till tusenlappen betalade ett enda öre själv, bara deponerade den i hotellet under fem minuter. Inte illa jobbat av en vanlig tusenlapp, eller hur?

 

Det finns olika slag av lån. När någon lånar för att investera i ny produktionskapacitet, så är det meningen att de lånade pengarna skall möjliggöra ökad produktion, som ger ökade inkomster, på sätt jag redan beskrivit.

 

När investeraren i slutomgången får in mer pengar genom sin verksamhet än han lånat, är det ganska logiskt att han kan och vill betala en ränta som ersättning för att han fick använda någon annans tillgodohavande eller konsumtionsrätt för sitt projekt. I synnerhet som han annars inte hade kunnat genomföra projektet. Och det är lika logiskt att den som för en tid avstår sin intjänade konsumtionsrätt – och kanske riskerar att inte få den tillbaka om det går dåligt för låntagarens projekt – får en ersättning för detta. Det handlar ju faktiskt om nyskapande av ett reellt värde. Den tillkommande räntan kompenseras därmed till fullo av de nyproducerade varornas och tjänsternas realvärde som nu ökat hela ekonomins värdebas.

 

Vad som kan öka den faktiska skuldsättningen är när man lånar till konsumtion i stället för produktion. Då skall långivaren i normalfallet kräva att låntagaren har tidigare intjänade tillgångar som kan användas som säkerhet för lånet och räntan, t.ex. en fastighet.  Nettoresultatet är då att låntagaren, i stället för att sälja tillgångar han tidigare tjänat in och disponerar över, t.ex. en fastighet, nu lånar mot värdet av de tillgångarna. Slutresultatet kan då bli att han betalar lånet och räntan med fastigheten.

 

I Sverige är numera de flesta fastigheter högbelånade, och dessutom amorteringsfria, vilket innebär att husägaren i själva verket knappast äger mer än rätten att bruka huset mot en ”hyra” till banken, som består i de periodiska räntebetalningarna.  Å andra sidan kan det betyda att stigande huspriser och inflation gjort en hus- och bostadsrättsägare i Sverige smått förmögen under de senaste 30 åren utan att egentligen själv ha gjort något för det. Var kommer då denna vinst från? 

PRISONER_OR_PIONEER

Ofta har en betydande del av den nominella värdestegringen orsakats av inflation och är i så fall huvudsakligen bara nominell eller skenbar. Dock betyder den att värdet på fastigheten åtminstone bevarats intakt, räknat i köpkraft, i motsats till de pengar som stått på bank eller legat i madrassen, eller som utgör en icke indriven fordran, som genom inflationen sjunkit i reellt värde eller köpkraft.

 

Vad beträffar de fastighetspriser som stiger i reellt penningvärde eller köpkraft, och inte bara på grund av inflationen, så brukar de vara resultatet av ökad efterfrågan på fastigheterna. En efterfrågan som i sin tur kan vara orsakad av utbyggnad i området som ger mer service och bättre kommunikationer, så att området blir mer attraktivt att bo i.  Detta gör att fastighetsägaren kan höja hyrorna, vilket höjer fastighetens avkastningsvärde och därmed dess reella marknadsvärde mätt i köpkraft.

 

Klart som kristall, inte sant?

 

Så länge vi bara hade fysiska betalningsmedel i form av sedlar och mynt, som ursprungligen skulle backas upp av ädla metaller, så hade Riksbanken ensamrätt på utfärdandet av lagliga betalningsmedel. En ensamrätt den kunde missbruka genom att ge ut mer pengar än vad som var befogat för utbytet av varor och tjänster, och själv använda ”oförtjänt” till att betala t.ex. krigskostnader eller till ”bröd och skådespel” för att hålla befolkningen lugn och nöjd. Följden av detta kunde naturligen bli inflation, dvs prisstegringar generellt på varor och tjänster.

 

Banksystemet har gått genom olika utvecklingsfaser och har varierat från land till land och från epok till epok. De första bankerna var privata och hade utvecklats ur medeltida praxis att deponera guld, som användes som betalningsmedel, i guldsmeders kassafack.

 

Det är ett faktum att privatbanker idag rutinmässigt skapar  pengar ”ur tomma luften” genom s.k. ”fractional reserve banking”. Vilket vi inom Enhet anser vara ett grundläggande fel i systemet. Privilegiet att skapa nya pengar skall förbehållas Riksbanken. Privatbankerna skall endast kunna låna ut redan existerande pengar de fått mottaga i deposition. Plus sådana pengar de i sin tur lånar av Riksbanken, och bara när denna anser att  marknaden behöver ett tillskott av betalningsmedel för att fungera optimalt.

 

Det var aldrig meningen att de nya pengar bankerna utfärdade genom lån skulle bli bankens egendom att själv använda till förvärv av varor och tjänster som den inte tjänat ihop till genom tjänster den själv tillhandahållit. Men i praktiken har detta ägt rum i ökande  omfattning sedan avregleringen av bankväsendet på 1980-talet.

 

Meningen var bara att bankväsendet skulle ställa betalningsmedel till förfogande på marknaden för att möjliggöra utbytet av varor och tjänster. Och pengarna skapades i form av lån för deras uppgift var bara att cirkulera och möjliggöra verkliga transaktioner, och de skulle sedan dras in igen till banken när de fullgjort sin uppgift.

 

Låt oss åter granska påståendet att det inte finns pengar att betala räntan på ett lån, då den utlånande banken bara nyskapar själva lånebeloppet. Vilket, enligt uppfattningen att alla pengar skapas genom räntebärande lån, innebär att låntagaren måste skuldsätta sig igen för räntebeloppet, och så vidare i all oändlighet.

 

Javisst, det behövs pengar för att betala räntan. Men de pengarna behöver inte alls nödvändigtvis nyskapas genom ett nytt lån från banken. Som vi sett kan de pengar som finns i omlopp användas fler gånger till många olika transaktioner. Och ett lån används för en lönsam investering som leder till ökad produktion, så skapas ju ett mervärde som kan säljas med vinst och inbringa pengar att betala räntan med. Detta är den naturliga låne-ränte-matematiken.

 

Å andra sidan kan det naturligtvis behövas mer pengar för att tillfredsställa behovet, när produktionen och utbytet av varor och tjänster ökar i samhället. Och enligt svensk lag är det Riksbankens skyldighet att se till att det finns tillräckligt med betalningsmedel i cirkulation.

 

De flesta som angriper privatbankernas ”rätt att skapa pengar ur tomma luften” har missat det absolut mest grundläggande i hela frågeställningen. Jag syftar på det faktum att pengar inte har något som helst egenvärde, utan bara är ett praktiskt arrangemang för att underlätta bytet av reella värden i form av varor och tjänster av olika slag.

 

Dock har bankerna i många fall missbrukat det förtroende de givits att sörja för att marknaden förses med ”legal tender” i form av pengar, med vars hjälp alla skall kunna sälja och köpa reella varor och tjänster på ett smidigt och rättvist sätt.

 

Det är alltså inte – eller borde i varje fall inte vara – fråga om att ”äga” de pengar som måste nytillverkas för att ekonomin, dvs bytet av varor och tjänster, skall kunna fungera så smidigt och lätt som möjligt.

 

Låt oss nu granska det s.k. globala kasinot som avsåg att i exponentiell takt överföra realvärden till bankerna genom hasardspel med kundernas pengar. Till saken hör att finansvärlden sedan 1980-talet lyckats avskaffa nästan alla de regelverk som tidigare installerats för att skydda bankkundernas, och då i synnerhet småspararnas, insatta pengar.

 

Redan tidigare fanns några finansiella ”instrument” varmed man kunde tjäna betydligt mer pengar på kort tid, än bara genom ränta på utlånade pengar eller avkastning på en aktie. Men dessa ”instrument” var ganska hårt reglerade, och de kunde bara användas frivilligt av enskilda individer som var fullt medvetna om deras riskprofiler.  Det vanligaste av dessa var s.k. optioner. De består i rätten att antingen köpa eller sälja en viss aktie inom en viss tid till ett visst pris. Vad man köpte var alltså rätten att köpa eller sälja en aktie, inte aktien som sådan.

 

Det rör sig om ett slags vadhållning om huruvida en aktie kommer att gå upp eller ner i pris över en viss tid. Gissar man rätt, så kan man tjäna mycket mer än genom att köpa och sälja aktierna i vanlig ordning, men gissar man fel så förlorar man de satsade pengarna. Med vanliga optioner kan man inte förlora mer än det pris man betalat för optionen, om den blir värdelös. Alltså en begränsad förlust som man är medveten om i förväg. Ungefär som när man köper en lott, eller betalar för en tipsrad.

 

Med det nya, ”neo-liberala”  finansiella och politiska tänkande som kännetecknade Reagan-Thatcher-epoken på 1980-talet kastade man nästan all tidigare reglering av bankernas verksamhet överbord och tillät nästan vem som helst att öppna en bank och göra med den nästan vad som helst.

 

Vad som nu hände var att kreativa och äventyrslystna ”finansvalpar” med datakunskap uppfann en lång rad nya s.k ”derivativer” (”derivatives” på engelska) olika varianter av hasardspel med vilka man kan tjäna miljarder utan att lägga många strån i kors. Men som i alla hasardspel, kan man lika gärna förlora miljarder.

 

Bankerna betraktade nu sina kunders insatta pengar och de kapital de fått för förvaltning, som eget kapital, och ansåg att de kunde göra vad de ville med dessa pengar. Kundernas rätt ansågs begränsad till en skuldförbindelse från banken till kunden. Den stora skillnaden gentemot det tidigare systemet, är att om banken nu gör konkurs, så jämställs insättaren eller kontohavaren med andra borgenärer och har inte rätt att, som tidigare, få ut sitt deponerade kapital före alla andra fordringsägare – t.ex. andra banker som banken i fråga ”spelat roulett med”.

 

Det mest avgörande här är förstås att banken aldrig borde ha fått rätt eller möjlighet att överhuvudtaget använda insättarnas pengar för sina egna affärer eller spekulationer. Som vi förstår är orsaken till detta att det var bankerna med sina finansiella resurser som kontrollerade både den amerikanska kongressen och de konservativa regeringarna som då hade makten, och därmed lyckades genomföra ändringen. Och sedan har de flesta andra länder bara kopierat de stora finansiella föredömena, nämligen USA och England.

 

Resultatet av avregleringen av bankverksamheten lät inte vänta på sig särskilt länge. Redan på 1990-talet fick vi en ekonomisk kris som till stor del bottnade i spekulationer på fastighetsmarknaden, förorsakad av bankernas utlåningspolitik. De tjänade ju grova pengar på att låna ut pengar de inte hade men skapade själva, och de var därför motiverade att få så många som möjligt att låna av sig.  Normalt skall en bank noggrant sovra och sålla bland dem som söker lån, föra att försäkra sig om att låntagaren kan både betala räntan och sedan återbetala lånet. Och så länge bankerna har möjlighet att säkra sin lånefordran genom hypotek i låntagarens egendom, löper de liten risk, och har till och med möjlighet tjäna pengar på att överta fast egendom till drastiskt reducerade priser, om låntagaren inte kan uppfylla sina åtaganden.

 

Den första betydande bankkatastrofen som gav genljud i hela världen var 1995, när en 28-årig ”trader” vid Singapore-kontoret av den urgamla och vördade brittiska banken Barings Bank, lyckades förlora  så mycket pengar åt banken att den tvangs i konkurs. Den såldes sedan till den holländska banken ING för ett pund!  Men detta skulle inte bli den sista skandalösa bankkraschen.

 

Millennieskiftet bjöd på den stora kraschen på den nya aktiemarknaden Nasdaq där det handlas med nya mindre tech-företag  inom IT-branschen. Orsaken var en gigantisk spekulationsbubbla av överdrivna förväntningar på nya IT-företag med idéer men utan vare sig färdiga produkter, kunder eller intäkter.

 

Den stora generella krisen dröjde till 2007-2009. då flera av de största bankerna genom sitt kasinospel blivit oförmögna att täcka sina skulder. Och det rörde sig i flera fall om mångmiljardbelopp i dollars. Några ekonomer har räknat ut att det totala beloppet som alla bankerna tillsamman blivit skyldiga genom sitt hasardspel hamnar på hundratals trillioner dollars, ett belopp så astronomiskt att det är fysiskt omöjligt att någonsin betala. Ungefär som räntan på den hypotetiska tusenlapp som sattes på ett räntebärande konto vid tiden för Jesu födelse.

 

I september 2008 var det bara fråga om timmar, innan en total kollaps av hela det amerikanska finanssystemet – och därmed hela världens finanser – skulle ha ägt rum, om inte USA:s privatägda centralbank Federal Reserve i samarbete med regeringen Obama beslutat att täcka bankernas förluster tillräckligt för att fortsätta ruljangsen. Krisen utlöstes när Lehman Brothers, en högt ansedd 150-årig investeringsbank med tillgångar på 600 miljarder dollars, kollapsade.

 

Federal Reserve hade inte pengar att betala privatbankernas skulder med. Nej, ”räddningsaktionen” bestod i att skapa så mycket nya pengar utan täckning, att ekonomin kunde fortsätta att fungera med av centralbanken själv ”falskmyntade” pengar. Och det var inga småsummor det handlade om. Exakta siffror är svåra att få, men det handlar säkert om mer än tusen miljarder dollars som på så vis ställts till bankernas förfogande sedan 2008.

 

Det är de största privatbankerna som tillsammans äger den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Att en sådan räddningsaktion av dessa proportioner överhuvudtaget var möjlig förklaras av det internationella betalningssystem som USA genomdrev vid andra världskrigets slut, och som innebar att US-dollarn erkändes som internationell ”reserv-valuta” som alltid skulle accepteras av alla länder, och som var den enda tillåtna valutan för all handel med petroleum. Detta gav USA en särställning på världsmarknaden, och makten att skriva blanka checkar utan täckning till sig själv.

 

Vad som är förvånande är att USA:s valuta mot denna bakgrund kunnat hålla sig så stark som den faktiskt gjort. Man skulle ha väntat sig en galopperande inflation i USA med så stort inflöde av nya pengar utan reell täckning. Det finns flera orsaker till att detta inte ägt rum.

 

En orsak till den starka dollarn trots volymökningen är att de nya pengarna till största delen hamnat hos bankerna och inte bland befolkningen i allmänhet. Där penninginflödet märkts, är på aktiemarknaden som stigit till historiska rekord. Detta trots att den reella ekonomin tragglat fram i snigelfart, medan allt fler amerikaner blivit allt fattigare, och rekordmånga nu är beroende av matkuponger för att inte svälta.

 

En annan orsak till att dollarn fortsatt att vara så stark gentemot andra valutor är att människor över hela världen sedan decennier kommit att betrakta dollarn som den mest värdefulla och säkraste valutan av alla, en tillflyktsvaluta i osäkra tider. Och osäkra tider har det varit i väldigt många länder. Ofta just på grund av USA:s utrikespolitik och militära interventioner.

 

En tredje orsak till dollarns fortsatta styrka gentemot andra valutor är att de nya pengarna spritts ut över hela världen och att effekten av det massiva tillflödet av ”falska” dollars därför spätts ut tillräckligt för att inte märkas så mycket. Och att samtidigt andra valutor också varit utsatta för inflationstryck men utan dollarns globala utspädningseffekt.

 

En fjärde orsak till att dollarflödet inte lett till inflation på hemmaplan är den tröga ekonomin i USA, där tendensen nu under lång tid lutat mot deflation, dvs en självförstärkande ond cirkel av minskad efterfrågan på varor och tjänster. Detta har bl.a. orsakas av att varorna blivit allt billigare att producera, dels genom tekniska framsteg och dels genom att tillverkningen ”exporterats” till Kina och andra låglöneländer. Men det har förstås också orsakats av att allt fler jobb samtidigt datoriserats och robotiserats med påföljd att allt fler blivit arbetslösa eller fått lägre inkomster och köpkraft.

 

Här ser vi hur automatiseringen, datoriseringen och robotiseringen påverkar samhället. Å ena sidan gör den nästan alla varor – och en lång rad tjänster – mycket billigare genom att de kan produceras utan mänsklig arbetskraft, eller med starkt reducerad personal. Å andra sidan minskar folkets förmåga att efterfråga det växande utbudet av varor och tjänster, då allt fler människor blir arbetslösa eller saknar fasta jobb. Ytterligare en faktor är den demografiska utvecklingen, där den exceptionellt stora s.k. Baby Boomer-generationen nu går i pension och inte efterfrågar lika mycket på marknaden, medan de nytillkommande generationerna är mindre och har stora studieskulder och mindre köpkraft.

 

Grundproblemet är den ojämna fördelningen av de nya vinsterna i produktionen, som alla tillfaller en liten klick av ägare till fabriker, maskiner, robotar och patent, medan de som tidigare gjort arbetet och fått sin försörjning av det, nu blir utan jobb och medel att försörja sig.

 

Det krävs inte mycket eftertanke för att inse att mot bakgrund av denna utveckling, hela systemet behöver göras om från grunden. Det räcker inte längre att justera och reformera, att lappa och laga i det gamla systemet som inte längre fungerar i ett radikalt annorlunda samhälle.

 

Därifrån är steget inte långt till insikten att den bästa – om inte enda – lösningen på detta strukturproblem är att införa en villkorslös basinkomst. Denna skall garantera alla en fast inkomst som täcker deras grundläggande behov, så att de under alla omständigheter kan betala bostad, mat och kläder på elementär nivå, och inte behöver göra hela samhället osäkert bara för att överleva.

 

Ju mer man analyserar effekterna av å ena sidan den pågående utvecklingen av vårt nuvarande ekonomiska system, och å andra sidan införandet av en basinkomst, ju klarare ser man alla de sätt på vilka en basinkomst skulle gynna hela samhället och alla dess medborgare, både på kort sikt och – ännu mer– på lång sikt. Dock krävs att man anlägger ett vidare helhets- och långtidsperspektiv och verkligen tänker ”utanför boxen”.

 

Basinkomsten finansieras lätt genom en rimligare fördelning av de enorma vinster i både kostnader och tid som de tekniska framstegen redan lett till, och som kan väntas fortsätta i exponentiell takt framöver.

 

I framtiden är det alltså de tekniska produktionsresurserna som skall beskattas, inte människornas arbete. I synnerhet som allt färre kommer att få inkomster av fasta anställningar eller andra former av lönearbete.

 

Slutligen vill jag bemöta vissa förslag om ett penninglöst samhälle, där alla skall kunna disponera allt de anser sig behöva utan begränsningar, eller ett samhälle där alla skall få en mycket hög nominell månatlig inkomst och allting skall kosta 1 kr.  De tycks glömma att man inte kan konsumera mer än vad som producerats, och att mängden av varor och tjänster är helt beroende av hur mycket vi själva producerar och hur snabbt vi gör det.

 

Ingen kan äta mat som inte producerats, eller bo i hus som inte byggts, eller klä sig i kläder ingen framställt. Det hjälper inte hur mycket pengar vi har eller hur billiga alla varor är, om det inte finns varor att köpa, eller människor som tillhandahåller tjänster. Pengarna är bara till för att underlätta detta.

 

Genom ett slags bedrägeri från bankernas och regeringarnas sida har pengar kommit att tillmätas ett egenvärde som används till att orättmätigt förvärva realvärden såsom fastigheter och företag. Det handlar alltså om ett slags massivt falskmynteri satt i system av finansväsendet, som genom sin kontroll av penningsystemet skaffat sig ett avgörande inflytande över regeringsmakterna i de flesta länder, och därmed fått fritt spelrum. Och det är gemene man som i slutändan får betala de orättmätigt berikades excesser.

 

Det är hög tid att vi rensar upp och bygger om hela det finansiella systemet! – Jo, jo, jag vet: Detta är verkligen en Davids kamp mot Goliath. Men David vann med sin slangbella, och det kan

vi också göra med en stark majoritet av svenska folket bakom oss.

 

I Enhets idealsamhälle skall Riksbanken ha ensamrätt på skapandet av nya pengar, även i digital form, som ju nu utgör den överväldigande majoriteten av alla betalningsmedel. Och nya betalningsmedel skall bara skapas i den takt de behövs för att inte begränsa den naturliga kommersen och ett smidigt utbyte av varor och tjänster. Dessa pengar är inte räntebelagda, då de inte tillhör någon och inte har något eget värde, utan bara ställs till marknadens förfogande för att underlätta bytet av reella tillgångar i form av varor och tjänster.

 

Staten skall f.ö. heller aldrig behöva låna upp pengar mot ränta, vare sig från andra stater, eller från banker, företag eller enskilda. De betalningsmedel staten behöver, som den inte drar in från medborgarnas intjänade konsumtionsrätter i form av skatter eller avgifter,  kan den själv utfärda direkt genom Riksbanken och föra ut på marknaden, t.ex. i form av betalning för infrastruktur eller lön till statsanställda. På så vis kan vi eliminera både statsskulden och de årliga räntebetalningarna till långivarna.

 

Däremot kan ränta utbetalas till privata långivare, som ger företagare tillgång till sitt sparkapital, dvs icke använda tillgodohavanden som redan hoptjänats genom att tillhandahålla verkliga varor och tjänster.

 

Privatbanker skall fungera som mellanhänder och marknadsplats för en lånemarknad med existerande betalningsmedel motsvarande redan producerade varor och tjänster. De skall förmedla sådana räntebetalningar från låntagaren till långivaren med rätt att behålla en mindre del av räntan som ersättning för sina tjänster. Riksbanken skall fastställa vilka räntesatser som är tillåtna.

 

Följande skall vara grundprincipen för lånemarknaden: Endast sådana pengar som redan tjänats ihop och alltså representerar realvärden i den reella ekonomin skall kunna bli föremål för lån. Detta sker normalt genom att överskottspengar deponeras i sparkonton i banker, som nu kan låna ut dessa pengar till företagare som behöver kapitaltillskott för att investera i sin verksamhet.  Inga privatbanker skall tillåtas skapa nya pengar ur luften för att låna ut mot ränta.

 

Dock skall Riksbanken ha både rätt och plikt att skapa så mycket nya pengar som behövs för att underlätta ett smidigt och fritt utbyte av varor och tjänster. Detta innebär att Riksbanken också har rätt att kompensera bristande cirkulation av redan emitterade pengar, i den utsträckning de t.ex. ligger inaktiva ”i madrassen” eller på annat sätt hålls utanför banksystemets privata kreditmarknad.

 

Full kontroll kan aldrig uppnås i ett fritt samhälle med en fri marknad, men Riksbanken och Staten kan gemensamt parera och buffra alltför stora fluktuationer i den ena eller andra riktningen.

 

Med denna politik kan vi minska bankernas makt, generellt, och ta ifrån dem möjligheten att genom manipulation av räntor och cirkulerande penningmängd skapa å ena sidan osunda bubblor, och å andra sidan ekonomiska kriser och krascher på t.ex. fastighetsmarknaden eller aktiebörsen. Och därmed bromsas också den nu pågående snabba överföringen av rikedom från de många till de få.