Artikel

En lektion i dagens ekonomitänkande – (1) Statsskuld

Lite fakta först: Den svenska statsskulden är 1 250 miljarder kronor just nu, vilket motsvarar 31% av BNP. Bara under 2016 har Sverige betalat ränta på 1,5 miljarder kronor (!). Det var intressant att höra i Godmorgon, världen! (18/2) från John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms Universitet, att det egentligen inte gör något eftersom ekonomin (och BNP) växer vilket kvittas mot räntan. (Han menar därför att staten kan låna till räntorna egentligen hur länge som helst eftersom skulden i förhållande till BNP kommer inte att växa.) (?!)

Nästa steg: Vilka är det som lånar ut pengar till Sverige (och andra stater)? Jo, det är de som köper deras obligationer. Detta betyder alltså att vi inte ens vet vem det är vi är skyldiga pengar till.

Och nu kommer det häftigaste, man knappast tror att det är sant, men så här säger Riksgälden (statens centrala finansförvaltning):

”När ska vi betala av statsskulden?

Det finns inga politiska ambitioner att betala av hela statsskulden i Sverige. Det finns inte heller någon bortre tidpunkt då skulderna måste betalas. En viktig skillnad mellan en individ som lånar och en stat är ju att staten förväntas fortsätta existera och få skatteintäkter, men en persons inkomster kan upphöra.”

https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/statsskulden/Fragor-om-statsskulden/

Och varför kan det vara bra för staten att låna pengar till sina utgifter? Vi låter John Hassler från Godmorgon, världen! svara igen. Det är antingen (1) krig eller (2) att till exempel ”rädda banker eller hålla uppe konsumtionen” vid kris.

Spännande. Här börjar vi närma oss förståelsen av detta samhälle och dess helt förvridna paradigm, där stimulerad konsumtion alltid förbli lösningen på överproduktionen (orsakad av arbete och varor som egentligen igen behöver).

Vad vi borde fråga oss är: Vilka är (och har varit) de dolda ägarna av Sveriges obligationer och varför har Sverige ingen ambition att betala av sin statsskuld? Och hur hänger dessa två frågor ihop (nu pratar om vinst på 1,5 miljarder kronor per år för ägare av Sveriges obligationer)?

Och är det moraliskt att en stat - med tanke på ränta - tar lån överhuvudtaget? Tänk hur mycket hela världens befolkning betalar årligen i ränta på sina statsskulder till privata personer, banker mm. som inte skapat något värde alls utan bara tjänar pengar på pengar...

Jag kan inte tänka mig en mer perfekt låntagare (och källa för pengar) än en sådan som aldrig dör, men ständigt betalar.

Och lösningen? Rent krasst – vore inte det smartare att låta staten skapa pengar som den behöver istället för att låta privata banker göra det genom utlåning? Men då kommer vi redan in på nästa lektion...