Artikel

Detta att lyssna först.

För att lösa ett problem - är det bäst att förstå varför det utgör ett problem, och vad orsakerna till problemet är.

Enhet tror är en effektiv väg framåt i att lösa problem som finns kring beroende, problematiska bruk, och de sociologiska följder detta tidigare haft - är genom en mänskligare, personaltätare vård.

Med en kulturellt utökad helhetssyn på sjukdom, vården och människan som helhet.

Harm reduction.

Smaka på denna fina karamell. Vuxet. Omtänksamt. Kommunikativt. Deltagande.

Konfliktminimerande skadelindrande politik.

Vad är det?

Rent praktiskt - handlar det om att i långt större utsträckning möta och åtgärda samhällsproblem med andra verktyg än straff-lagstiftning och sociala repressalier. Samtal. Utbildning. Personligt stöd. Kommunikativitet. Trygghet. Acceptans.

Att skapa mer arbeten kring interaktionen mellan olika delar av samhället. Att premiera former av byråd och öppna diskussionsforum.

Att lyssna. Först.

Den som arbetar med socialt stöd i någon form - får inte hamna i maktposition till medborgarna - vi är alla samhället. Vi är varandras tjänare och gäster.

En förtidspensionär med dåliga knän, socialassistenter, poliser, trötta uteliggare, den lokale bandyhjälten, Agnes på kommunen, eller jurister på Svenska exportföretag.


Det är inte vi mot dom i samhället. Det finns bara vi. Det är vi som är samhället.


WHO och FN:s forskning är glasklar; Det är inte dumma asociala människor som begår destruktiva handlingar - det är människor som mår oerhört dåligt, (av olika orsaker, och på olika sätt) - som ägnar sin tid destruktiva handlingar. Det är dessutom sunt förnuft.


Under 60 års tid har vi i Sverige baserat hela vår narkotikapolitik och beroendevård på idén att den beroende själv är upphovet till det lidande som driver dem att bruka olika former av narkotika.

Idén om den oförbätterliga självsaboterande knarkaren, fullblodsnarkomanen, är dock ett godtyckligt stycke fiktion.


Knarkaren - är bara en arketypisk social konstruktion - som man kan tvinga in sig själv eller andra i - för att slippa hjälpa personen i fråga, och ta sitt faktiska ansvar.


Utan tänka på det, har vi byggt en hel politik i Sverige på en känslomässig försvarsmekanism, och strategi.

En strategi där man i sin hjälplöshet att förstå eller hjälpa - istället dömer, och exkluderar.

En klassisk rationalisering.

Det gäller hela narrativet om knarket i sig. Svenskarna använder dagligen massor av det som kallas knark. Det hjälper oss att kunna ha mer funktionella och kvalitativa liv. Det gör att vi kan utföra kirurgi. Etc.

Så att människor kan leva.


Att det inte står Knark på paketet - ändrar inte att innehållet - är precis det som de självutnämnda knarkmotståndarna i sin okunskap mångt förfasar sig över.

Att vägra en person med cancer, neurotisk smärta eller klinisk PTSD hjälp, för att försvara en princip - är etiskt oförsvarbart.

Men det är lätt att vara efterklok, även om det är inte särskilt konstruktivt. Låt oss istället se till vad vi vill åstadkomma.


Med all den vetenskapliga forskning som gjorts kring mänskliga beteenden, stress, hierarkier och valmöjligheter kontra tvång - har vi idag en annan verktygspalett - än vad som fanns tillgänglig när de nuvarande politiska idéerna kring narkotika formulerades.

Ett klart exempel, där vi behöver göra en rad uppdateringar i Sverige är frågan om cannabis.

Cannabis är internationellt vedertagen medicin för 21 olika diagnoser eller problem i samband med annan medicinsk terapeutisk behandling.

Detta enligt både WHO och HealthCanada.

Trots det håller man från Läkemedelsverket fast vid att cannabis inte har någon medicinsk verkan, och håller fast produkten som klass 1 narkotika. Med formuleringen att Cannabis är en euforiserande drog?

Många läkare, tjänstemän och politiker väljer att inte ens prata om potentialen med cannabis, eller att WHO finner cannabis i stort oproblematiskt, och ofarligt för både samhället och individen.

Det WHO:s forskning indikerar är snarast att de problemgrupper som existerar, där tex. cannabis är en del av vardagen - är människor som lever i olika former av misär. Fysisk. Psykisk. Ekonomisk, eller social.

Att ta tag i frågan - är inte svårt.

Det handlar om villighet. Vuxet ansvarstagande.

Istället för att jaga vems fel det var att det gick snett med delar av det sociala skyddsnätet - låt oss istället tillsammans hjälpas åt att bygga ett nytt.

Det handlar om ett beslut som först måste ske i våra hjärtan.

Är vi för ett samhälle där vi tar hand om varandra, i all mänsklig enkelhet.

Eller vill vi ha ett samhälle fyllt i alla delar av konflikt, otrygghet och orättvisor?

Vi tror på människan.

Vi tror att en skademinimeringspolitik där man satsar stort på kunskap och öppenhet - är vägen.